Månad: november 2022

Jag håller på att koka en till sats med sima och eftersom spisen var upptagen med den stora 10 liters kastrullen så blev det ingen matlagning här utan Håkis åkte förbi Korvgubben när han slutade jobbet.
Jag åt en ostburgare. Jo! En riktig en med kött och allt. Och det är inte första gången heller, det är faktiskt andra gången. Första gången var i lördags efter att vi varit hemma hos mamma och sen handlat och det. Vi var så hungriga och Håkis sa att det är så synd att du inte vill ha nån mat nånstans ifrån. Ja, men, svarade jag, jag kan väl ta en vanlig ostis då, jag har ju liks ätit korv. (Det är vildsvinskorven jag menar. Nu när jag skulle beställa igen så såg jag att det är bara 30% vildsvin och 40% vanlig gris, så det var ju inte alls bara vilt.)
Och vet ni…det var så gott! Och Håkis frågade om vi skulle ta det idag igen då, när vi inte kan laga mat på spisen utan i så fall ugnen. Jag var ju inte svår att övertala. Ok, du vet vad, var mitt svar och han kom hem med en ostburgare med bara salt, peppar och lök.
MUMS!

…jag är ju varken vegan eller vegetarian så det spelar ju ingen roll om jag nån gång äter kött…så länge jag inte känner att det är fel… 

♫ Där borta på bordet har jag ställt mitt barn, en anonym urna är allt som finns kvar ♫
Nej, inte mitt riktiga barn, men väl pälsbarn. Och nu är de tre i samlingen. Det är:
Hampus 19930107 – 20070412
Nalle 20070506 – 20120716
Valle 20070506 – 20221110

…nej, vi har inte kommit oss för att gräva ner dem ännu, men vi ska väl…nån gång… 

Nytt för i år är grangirlangen med belysning på sänggaveln. Jag tyckte det blev riktigt fint. Och så har jag bäddat rent med julsängkläderna. Det ska jag ha nu ända fram till jul. Jag har två ombyten som jag får växla mellan. Jag skulle så gärna vilja köpa flanellsängkläder från Hemtex, för de har så himla fina, men jag har inte plats för dem. Jag har proppfullt i mitt linneskåp.

Alma och Vilma har godkänt bäddningen, men tyckte nog att det var lite för slätt och ordnat så det fixade de genom att gräva lite i täckena så det blir så där hemtrevligt skrynkligt.

Vad mer som är nytt är granfotskorgen som Håkis kom och överraskade mej med häromdagen. Jag blev så glad, för jag har velat ha en sån länge, men varit för snål helt enkelt. Nu var det rea på black Friday-veckan så han passade på eftersom han visste att det var nåt jag ville ha.

Vidare så köpte jag fuskjulstjärnor till korgarna på tv-bänken, så det blir lite mer juligt än de limegröna. Tyckte det var fint. Och ljusstaken är en gammal som jag fick när jag prenumererade på nån blaska. De skrev att värdet var nästan detsamma som på originalet Georg Jensens ”advent crown” och hade en bild på den, och det var ju nåt jag absolut ville ha, men så fick man denna billiga kopia.
Nåja, den funkar ju för ändamålet och är väl inte helt ful, men jag tyckte de lurades en hel del, för den här kan inte kosta mer än en femtiolapp på typ Dollarstore.

…ha nu en trevlig första advent… 

Förra helgen kokade jag sima, en finsk citrondryck man brukar göra till första maj, och nej, jag är inte ett dugg förvirrad, jag är fullt medveten om att det är november och första advent till helgen, men jag ville ha denna dryck ändå.
Jag har provat göra den en gång förut, för flera år sen, men det var inte samma recept som den mamma brukade göra, för den smakade mer som öl än läsk. Nu har jag använt mammas recept och den blev bra, men kan bli bättre, jag hade nämligen lite av det vita i skalet, fastän det stod att det inte fick vara nåt alls, men jag tänkte att det lilla kan väl ändå inte märkas av. Det gjorde det. En svag besk eftersmak, inte så det är dåligt, men det är inte som det ska, så nästa gång ska jag vara supernoga med att ta bort allt vitt.

Det blir precis som läsk, för man har i lite jäst och den gör att det blir som kolsyra i drickan. Väldigt gott! Dock ska man ha farinsocker, jag hade bara vanligt socker och lite sirap, men ska man ha det så ska det vara den mörka. Jag hade ljus. Nåja, den är god och Håkis har druckit massor av det. Jag gjorde åtta flaskor och vi har kvar två.
En ska vi ta med till kära mor och besöka henne imorgon.

Och ikväll bakade jag munkar. Det brukar man också ha till första maj ihop med sima.
Det här är ett recept jag hittade på nätet, inte riktigt likadana som mammas så jag ska be att få hennes, för de är godare.
Jag bakade ju munkar också, då för längesen, och de smakade precis som mammas, men jag minns inte hur man gjorde dem. Tror att jag letade recept på finska sidor och det här var svenskt, så det kanske är därför det inte är riktigt samma. Jag vet precis hur de ska smaka, så de kan vara goda ändå, men är det inte exakt samma så är jag inte nöjd. Tyckte dessa var lite smaklösa.
Hursomhelst är det kul att ha hemmagjord dricka, för den är verkligen som riktig läsk, lite godare till och med, och munkar tackar man ju aldrig nej till.
Munkar och sima ska bli en högtidstradition här hos oss, från och med nu, det ska vi ha till jul & nyår, påsk & första maj och slutligen till midsommar. Håkis tyckte jag kan göra den varje vecka, men det är nog inte bra för honom att dricka så mycket sockrad dryck. Han dricker ju sockerfritt i vanliga fall.

…munkarna är inte så brända som det ser ut på bilden… 

En dryg vecka har gått sen våran lille Valleman lämnade jordelivet. Det har gått bättre än väntat, men så hämtade vi också hem Vilma och Alma direkt efteråt och Håkan bor här sen dess, åker bara hem några timmar varannan dag, så då har det gått lättare än det hade om jag inte hade haft dem. Men jag har tänkt på honom varje dag, dock inte med sorg utan roliga minnen och en känsla av lättnad att vi tog beslutet i tid, varken för tidigt eller för sent. Och så är det förstås kul att återigen ha lilla Vilma hos mej. Jag har ju inte träffat henne mer än en dag i veckan i tre års tid. Alma har jag haft en kortare tid på somrarna, men man vill ju ha alla hos sej alltid, fast det gick ju inte med Valle när han var så aggressiv. Men nu lever vi tillsammans igen som en stor familj, vilket känns riktigt bra och gör att sorgen inte blir så svår.
Men han kommer alltid att finnas i våra hjärtan och jag är glad över alla foton och videor jag har tagit av honom som jag kan titta på och minnas tillbaka.

Vintern smyger sej på och det har kommit lite mer ny snö så det åtminstone är vitt på marken, efter att det som kom smälte bort. Det täcker knappt gräset, men det kommer ju mer sen.

Idag ska vi åka och handla, i vanlig ordning, och vi ska på Hemtex och köpa en mörkläggningsgardin, som är lite tjockare, åka till ranchen och hänga upp den längst ner i trappan för att värmeisolera och behålla värmen på nedre våningen. Ingen idé att värma upp hela huset om det inte används. Och vi ska så klart bära ner alla plantor.

Sen ska jag ta upp julpynt, när vi kommer hem igen, och sätta igång med det. Jag ska ha julgranen färdig och hänga upp stjärnor, men elljusstakarna får komma fram nästa helg.
Jag gör allting lite tvärtom mot andra, som tar fram granen det sista de gör innan jul, men det är för att jag vill ha den så länge som möjligt. Finns inget som pryder ett hem så fint som en julgran. Jag älskar den!
Sen är det skönt att ta allt lite pö om pö så man inte får så mycket att göra på en dag, om än jag inte har så mycket pynt numera. Däremot skulle jag vilja ha vimpelgirlanger i typ linnetyg, det tycker jag är så fint, så får se om jag fixar nåt sånt.

Flickorna har slagit sej till ro och kommer och möter mej i dörren när jag kommer hem från jobbet och jag har redan ”bondat” med Vilma och hon tyr sej till mej allt mer. Det känns så himla bra. Inte kul när ens egen katt ser en som en bekant liksom. Som man får klappa efter nån timme när man hälsar på. Men nu börjar hon vara mer som min gamla Vilma igen och det värmer mitt kattmammahjärta.
Alma är go med alla som har stannat en stund. Hon är en riktig knäkatt och så lättsam att det inte spelar så stor roll om det är mamma, pappa eller nån gäst som hon ligger i famnen hos. Dock är hon rädd från början, vilket är jättebra då jag inte vill att hon springer fram till främlingar som skulle kunna stjäla henne, när hon är ute, eller göra henne illa.
Vilma behöver vi inte oroa oss för den saken, hon skulle aldrig gå till nån hon inte känner väl.

Ja, så nu vet ni hur det ligger till här och ni som undrat om jag gråter här i min ensamhet får se att så inte är fallet.
Och förresten, varför jag inte har skrivit om Valles hälsa innan är för att varje gång jag skrev att nu är slutet nära så återhämtade han sej alltid, vilket jag trodde att han skulle göra nu igen, men som han tyvärr inte gjorde. Och när han slutade äta den här gången tänkte jag att det får vara slut på plågan nu. Jag ska inte tvångsmata mer, för han mår inte bra. Man märkte det på hans jamande klagan efter varje gång han ätit och varit på toa. Och att han förtvivlat försökte äta på plantorna för att rensa magen.
Han ville få bort det onda.

Han kräktes inte ofta, men lite då och då, och jag var så rädd att det skulle bli samma visa som tidigare. Hans muskler förtvinade och han blev alltmer ostadig. Huden blev allt tunnare så man kände varenda ryggkota jättetydligt. Han var mager, dock inte för mager, men han hade väl tappat mellan 0,5 och 1 kg och det är mycket på en liten kattkropp.
Därför känns allting bra. Man slipper all oro, all ängslan och vet att han inte plågas mer. Och vi får glädjas åt dem som finns kvar, som än så länge är friska och unga. Den ena relativt, Vilma är ju en medelålders liten dam. Alma är runt 30 kattår och har just trätt in i vuxenlivet. Och vi får hoppas att de får ha hälsan och bli gamla de med.
Minst lika gamla som Valle blev.

…nu göra sej färdig för en ny dag, nya tag… 

ROMEO VALENTINO  20070506 – 20221110

Lille Valle, vår älskade, finaste pojke, nu finns du inte mer.
Du var en kämpe och gav oss härliga 15,5 år. Det är ett och ett halvt decennium. Det är en lång tid.
Men en liten kattkropp orkar bara så mycket och din orkade inte mer nu. Efter lång tids intagande av kortison blev dina muskler förtvinade, din hud alldeles för tunn och din kropp tog inte upp vare sej näring eller fett av maten du ändå så duktigt åt av, förutom den här sista veckan då du mer eller mindre gav upp. Du magrade allt mer och du jamade klagande och tittade mej i ögonen som att du bad om hjälp.
Och vi kände att vi måste hjälpa dej.
Vi kände att du måste få vila nu. Du måste få slippa denna plåga som din kropp utsatte dej för. Du måste få komma till katthimlen nu. Tiden var inne.
Och idag kl. 16.30 tog du ditt sista andetag.

Du fattas oss så det värker i bröstet, men vi vet att du har det bättre där du är nu. Och hur stor bävan inför avskedet vi än kände, så är lättnaden, så här efteråt, desto större. Det är som ett stort ok lyfts från våra axlar. All oro, all ängslan, all bävan är borta. Vi känner att vi gjorde rätt.
Och det var så fint. Du låg på en mjuk filt med din egen hemifrån över dej. De hade tänt ljus, som dock var batteridrivna, men väldigt realistiska, och allt gick så fridfullt till. Du fick en lugnande spruta i nacken, som fungerar likt narkos, och när du var helt lugn och icke kontaktbar fick du den slutgiltiga sprutan. Du slapp lida. Du bara somnade. För att aldrig vakna igen.
Nu är du fri, min ängel, nu har du aldrig ont mer.
Och du…pussa Nalle från oss.
Vi ses i Nangijala ♥

…för alltid älskad, för alltid saknad…älskade lilla hjärtat vårt…