Stackars lilla Valle har inte haft det lätt de här dagarna som vi varit borta. Jag trodde det skulle bli jättebra att ha honom på ett kattpensionat där han har eget rum med egen inhägnad altan. Tyvärr så bodde han granne med skällande hundar å bara hönsnät som skiljde dem åt, så han har nog mest legat å tryckt uppe på en hylla i sitt lilla rum.

Han var livrädd när vi kom å tittade klentroget ner på mej när jag ropade hans namn, som att han inte kunde tro att det verkligen var vi som stod där. Han såg riktigt förvånad ut.
Han har magrat oxå. Man känner varenda kota i ryggen, men däremot inte revbenen så det var ju tur att han var rätt mullig när vi lämnade honom så han hade nåt att ta ifrån, för han har inte fått mycket i sej dessa fem dagar. Inte vatten heller, för när vi kom hem å jag gjorde iordning hans drickfontän ville det inte funka riktigt, så jag försökte fixa det fastän den var full i vatten å Valle stod å drack med mina händer i skålen å vägrade flytta på sej…stackarn.
Å han är så kelsjuk å pratsam. Vad han ska ha saknat oss   

Nej, det blir inget mer kattpensionat för honom. Nästa gång ska han vara hemma hos Håkan å vi får be antingen grannen att ge mat å släppa ut honom en stund varje dag eller att nån bor där med honom mot betalning.

…så får det bli, för resa – det måste vi få göra fastän vi har katt…