Idag, söndag, har varit kall och blåsig, som en vanlig höstdag kan man väl säga. Löven ska blåsa av träden och fröna ska komma en bit bort från moderplantorna och jag kan meddela att alla blommor i krukorna har dött. De enda som är ganska motståndskraftiga är, till min stora förvåning, petuniorna. Själva blommorna är vissna, men plantan i sej är grön fortfarande. Resten är grått, dött och utan hopp. Vi har inte tagit bort dem ännu, det har varit så kallt och med de vindarna var det inte kul ens för lilla Alma, som annars älskar att vara ute, men hon kom in stup i ett, på grund av kylan.

Flyttfåglarna har börjat samlas också redan, fast de har inte börjat sin resa ännu, men planerar väl flykten från den kalla årstiden som väntar oss andra som blir kvar. Det var ett jäkla liv från tranor, gäss och änder. Vet inte om det var nån svan med också, men kan ha varit.
Tänk att de samlas tillsammans så där, alla olika arter.
Får se om de sticker tidigare än i vanligt i år, de brukar ju stanna långt in i oktober. Inte för att det är ovanligt kallt, det är nog rätt så normala temperaturer nu, men de samlas kanske i god tid, för att äta upp sej och få ordentligt med energi, så de orkar med den långa färden.

Nu känner man samma bitterljuva känsla som varje höst. Att säga farväl till alla vackra sommarblommor, den lummiga växtligheten, fågelsången och ljuset, men det övergår snabbt till ett glatt välkomnande åt mysiga hemmakvällar, svalare luft, tända ljus, tjocktröjor och raggsockor, varm choklad och mörka nätter. Allt har sin charm och allt känns lika trist att behöva skiljas ifrån, oavsett årstid, så det är ju tur att allt kommer tillbaka igen.
Så hejdå för nu och på återseende, kära sommar ♥

…ja, jag har sagt samma sak varje år, men det är ju så jag känner…