Idag fick flickorna gå utanför grinden. Eller egentligen var det Alma som smet, vilket hon inte har gjort på flera veckor, men så idag kunde hon tydligen inte låta bli.
När jag gick och ropade på henne och hon kom så lydigt fram till mej kunde jag inte ta fast henne för att stänga in henne igen, utan lät henne vara och frågade Håkis om jag inte fick släppa ut Vilma också. Jo, det tyckte han att det vore mest rättvist, så Vilma fick också äntligen komma på andra sidan grinden.
Efter en stund tog vi fast dem och låste in dem, för vi skulle in till stan för att handla, men när vi kom tillbaka släppte vi ut dem igen.

Alma träffade på den vackra grannkatten och jagade hem henne ett par gånger. Hon är ju så stor och lurvig och lite skräckinjagande för de andra små katterna.
Vilma höll sej förstås på gården. Hon är ju så lättsam. Hon är inte längre häxmajan i huset, det är Alma som tagit över det epitetet och Vilma är numera prinsessan.

Det är ju så mycket mer spännande på den här sidan grinden.

Och Vilma, som alltid låg och strök sej mot stenplattorna på infarten, fick äntligen göra det igen efter alla dessa år.

…nån gång får de gå ut så här, men det får inte bli nån vana…