Här kommer en liten hälsning från en med covidhjärna. Jag har ju läst – eller snarare sett rubriker, har ju inte läst innehållet egentligen – att man kan få förändringar på hjärnan vid covid, eller kanske var det post-covid, jag vet inte, men jag tillhör de som har det during covid.
Vi är fortsatt sjukskrivna. Vi har gjort nya tester och om än de är svagare så är de där strecken vid T:et kvar. Jag känner mej inte sjuk annat än när jag anstränger mej. Och med ansträngning menar jag typ laga mat och duscha direkt efter varann, eller springa nerför trappan och hjälpa till att bära upp varupåsar som Håkis varit och hämtat på Willys efter att vi handlat online. Förkylningen är nästan helt borta, men blodsmaken är kvar när jag hostar. Jag har lite ont i halsen utemellanåt, som att det håller på att bryta ut igen, men inget händer. Men så länge jag sitter still och inte gör värre saker än att hämta en kopp kaffe, gå på toa eller tända ljus så mår jag riktigt hyfsat.

När jag är själv gör jag varma mackor i mikron. Har ni testat Hot Jalapeño mjukost? Den är såååå god! Alla som gillar chilicheese kommer gilla denna också, smakar exakt likadant, bortsett från krispet på utsidan. Jag hade det på mina varma mackor med tomat och ost och så klart mycket pizzakrydda på. MUMS!
Ja, jag har smaksinnet kvar, men berättar mer sen…

Vi gör inte många knop här. Vi ligger i varsin soffhörna om jag inte stickar. Jag tittar mycket på YT-videor och HBOmax, har hittat SATC fast den nya där de är äldre, And Just Like That heter den. Jag gillar mycket! Och så har jag sett Inventing Anna på Netflix. Handlar om den rysk-tyska tjejen, Anna Sorokin, som bytte efternamn till Delvey och drog till New York där hon påstod att hon var arvtagerskan till 60 miljoner dollar. Hon lurade societeten, banker, hotell, restauranger och levde ett lyxliv på andras bekostnad. Inte bara i USA utan hon reste mycket och bokade till och med ett privatplan en gång, som hon inte betalade, för hon hade ju inga pengar. Dock var hon oerhört generös de gånger hon lyckades få lån och spred bankens slantar runt sej och gav bra med dricks till alla hon var nöjd med. Detta är alltså sant, det har hänt på riktigt och hon åkte ju dit till slut och blev så småningom utvisad ur USA. Jättespännande, tycker jag, så den har jag sträckkollat.

Sen har jag stickat en hel del. Jag är snart klar med gula tröjan som jag ska kalla Corona, för det är nu jag ska berätta mer.
Min hjärna har ju som sagt påverkats av denna sjukdom. Den är inte riktigt som den brukar vara. Smaksinnet till exempel. Jag tycker ju att jag känner smak. Allt jag har ätit smakar gott. Dock börjar min hjärna att fundera på om det kanske bara är att jag minns hur det smakar. Att jag egentligen inte känner nåt utan det är minnet som lurar mej…
Sen ögonen, när jag tittade mej i spegeln – tittade, för det är inte så nu längre – så är det inte som att jag gör det i nutid utan mer som att det var på film. Är det nån som förstår hur jag menar? Jag vet att det låter korkat, men det var så min lilla hjärna uppfattade det. Jag tror inte jag hade feber, men det kan ju ha varit, jag har ingen aning.
Sen när jag satt och stickade. Jag var nästan färdig med gula tröjan, hade lite kvar på oket och maskorna blev allt färre. Då ser jag att jag har 20 maskor mer på ena stycket. Jag stickar ju nerifrån och upp, börjar med mudd och stickar bålen upp till armhålorna och sen lägger man bort den stickningen och börjar med ärmarna. När de är klara så sätter man ihop allt på samma rundsticka och stickar oket, minskar till halsringningen och sen är det klart.
Jag såg alltså att jag hade 20 maskor mer på ena stycket och måste repa upp så ärmarna blir lösa igen. Jag gör så och när jag ska lägga till ärmarna igen så vet jag inte hur man gör. Jag sitter där och försöker på än det ena och än det andra sättet, men det funkar inte. Jag säger till Håkis att jag får inte ihop det och han ber mej lägga bort stickningen ett tag.
Men alltså!! Hur många tröjor har jag inte stickat så där?!? För att inte nämna att jag ju hade stickat så på just denna tröja också, men som jag fick repa upp. HUR…?!?…kan min hjärna inte minnas hur man gör när jag har gjort det, PÅ SAMMA STICKNING(!), dagen innan?

Ja, till slut så kom jag iallafall på hur jag skulle göra, men ändå…snacka om covidhjärna!! Helt borta alltså!

Hursom…Håkis har varit här varje dag sen i lördags. Eller var det fredags? Jag vet inte, jag vet bara att längtan blev stor för vi hade inte setts sen måndagen, för han var ju hemma på tisdagen och jag åkte buss till och från jobbet. Och sen var vi båda för sjuka för att orka träffas, men så fort han fick ork så har han kommit och ätit mat och tittat på tv tillsammans med mej och Valle. Och när han kommer hem sitter flickorna och väntar. Nu har han varit med dem mycket mer än i vanliga fall, för han har ju inte varit hos mej lika länge som när han jobbar, men kanske fem timmar så där. Fast idag blev det lite längre än så.

När jag kom hem, där i tisdags, tog jag på mej min fina nystickade Lopapeysa. Det är alltså en tröja i isländsk stil och isländskt garn, vilket Lettlopi är. Den är lite stickig, men har man nåt under så går det bra.
Jag tycker den är sååå snygg!

…bilden är något redigerad…men inte märkbart…