Hur blir julen och sånt

Det är den nionde december. Vi går med stormsteg mot Lucia. Jag måste hinna baka både pepparkakor och lussebullar innan söndag. Därför tänker jag göra pepparkaksdegen ikväll och baka ut imorgon. Sen tar jag lussebullarna på lördag. De vita “pepparkakorna” kanske jag bakar på fredag, vi får se om jag har ork till det. Jag tänker baka karelska piroger nu till ju också och det hinner jag ju nästa helg. Och så har jag pepparkaksmuffins i frysen. Jag tror vi reder oss med bakverk. Det råder inga tvivel om den saken.

Jag vet inte hur vi gör den här julen. Jag tänkte först att Valle kanske skulle vara snäll mot Alma eftersom han inte reagerade nämnvärt när han nosade på henne när hon satt i transportburen, utan knallade glatt vidare som om det var den mest naturliga sak i världen, det var alltså tidigare när vi kom med Valle till ranchen och Alma skulle komma hem till stan.
Tanken var att vi skulle sätta nätdörren i köket och se hur de beter sej mot varandra genom det och om de skulle vara snälla så kunde vi prova ha dem tillsammans. Men nu är jag inte lika säker längre.

Vi får nog göra som jag tänkt från början, att vi är hemma hos Håkis på morgonen och åker till mej på eftermiddagen, så är ingen ensam hela dagen och vi får vara tillsammans. Det blir nog bra så.

Vi har då inga julklappar i år att bära med oss, så det underlättar ju. Det blir bara mat och gotter. Lite tråkigt känns det ju, att inte ha klappar att slå in och lägga under granen, för att inte tala om på julafton när man inte har några att öppna. Jag som alltid sett fram emot det, som ett barn, och börjat tjata redan innan frukost, men vi kan ju kanske köpa nåt ihop, nåt som båda har glädje av. Och tycker vi att det är trist så kan vi ju köpa julklappar nästa år. Om Håkis ids göra nån önskelista, så jag slipper sitta och söka och komma på vad vi vill ha åt oss båda. Det är ju nog svårt att komma på vad jag själv vill ha. Det blir väl så när man har allt man behöver.

Men det blir nog en mysig jul ändå. Med Håkis, som inte åker bort längre. Och så är vi ju lediga några dagar. Det är ju det allra bästa egentligen. Och vi har kvar Vallemannen. Tänk hur det var förra julen. Huuujedamej! Men han är inte särskilt piggelin. Han har sina bra dagar, men man ser på honom att det är nåt som inte är som det ska. Idag till exempel har han ätit dåligt. Han har inte haft nån aptit på vare sej blöt mat eller torrfoder. Han har väldigt tunn päls, om än den ser tjock ut, men han har inte den karaktäristiska underullen som perser har och tappar stora tussar när han kliar sej. Och han jamar högt och klagande mellan varven. Så vi får se hur länge han har kvar. Jag är iallafall glad och tacksam över att han har levt ett helt år till, med tanke på hur nära döden han var förra julen. Han är 13 år och 7 månader, så han har levt ett fullgott kattliv. Så himla mycket äldre brukar de inte bli. En katt lever i regel mellan 12-15 år. Bara om de har turen att få vara friska, lever de längre, och det har de oftast inte, framförallt inte perser. Så jag är himla tacksam att vi fått ha Valle så här länge. Kanske lever han en sommar till, vem vet.

Jag har fortsatt att pynta litegrann här. Jag hängde upp en stjärna i sovrumsfönstret, men utan belysning, den är ju fin ändå, tänkte jag. Och så har jag hängt upp två mindre, en svart och en vit, i hyllan på väggen. Det är de som jag hade i vardagsrumsfönstret förra julen. I år har jag bara en där, den röda som lyser. Men de är ju dekorativa som de är, man kan ju ha dem på en byrå mot en vägg också, eller var som helst, de är ju så fina och juliga.
Visar bild sen när jag fått bort lite bråte ur sängen och städat till lite därinne.
Nu måste jag sätta igång och göra pepparkaksdegen. Ses sen!