Alma och Vilma har ju varit tillsammans här hemma i mitt lilla residens och det var meningen att de skulle åka tillsammans till ranchen och Valle hit.

När Håkis kom hade jag redan satt in Alma i transportburen, för hon blir så orolig när hon känner lukten av Valle så jag befarade att hon annars skulle springa och gömma sej nånstans så vi inte skulle få fram henne när det var dags att åka och Valle skulle få sitta i buren och vänta och vänta. Vi åt också, risgrynsgröt med limpmacka och till efterrätt varsin pepparkaksmuffins, som jag bakade idag, så det tog en liten stund innan de kunde åka. Då var det bättre att Alma satt i buren och slapp springa runt i sin oro.

När det var så dags fick vi istället inte fram Vilma. Hon hade gömt sej inne i den gröna fåtöljen. Vi fick inte fram henne, så Håkis tog bara Alma och får ta med Vilma imorron helt enkelt.

Det tog ju inte nån lång stund innan hon kom fram från sitt gömställe.

Jag trodde Valle skulle bli jätteglad när han får se henne, för han sprang och letade när han kom hit.

Och han såg som så ledsen ut när han låg där i sin skål på köksbordet.

Så när Vilma kom in i köket för att äta och dricka tänkte jag att han skulle bli glatt överraskad.

Han stod och stirrade på henne med stora ögon. Såg lite ångestfyllt ut, ungefär som när han ser på Alma. Jag såg direkt att han inte var sitt vanliga vänliga jag, så jag lyfte upp Vilma på bordet så han fick nosa och se att det bara var hon. Hans egen “syster” som han bott tillsammans med i mer än 6 år. Men han hade ögon som tefat och när Vilma kände sej obekväm, hoppade ner och sakta började gå ut mot hallen så sprang Valle efter. Och hon störtade ut mot vardagsrummet och jag hör hur hon fräser och väser flera gånger mot honom. Han hoppar inte på henne, som på Alma, men han är inte vänligt inställd. Det är som att han inte riktigt fattar vem hon är och är väldigt förvirrad.
Jag går dit och ser Vilma vid elementet bakom alla saker jag har där och Valle står en bit ifrån och stirrar på henne. Jag ringer till Håkan och berättar vad som står på och vill att han hämtar Vilma ikväll iallafall. Det vill han inte. Under tiden går Valle och lägger sej på skivan under soffbordet och fortsätter stirra mot Vilmas håll. Hon vågar sej fram efter en stund, passerar Valle, men tittar oroligt på honom och skyndar på stegen när hon kommit en bit. Valle kutar efter. Hon slänger sej under byrån i hallen och väser varnande. Han sitter och tittar, men slår inte vilt som han skulle ha gjort om det var Alma. Sen går han in i köket och dricker vatten, jag har fyllt deras fontän som är nydiskad. Vilma kommer fram ur sitt gömställe och han springer ånyo fram till henne varpå hon skyndar till elementet bakom alla grejor och fräser. Jag går dit och sätter mej och pratar med Valle och säger att det är synd att de inte är vänner. Vad tråkigt att det ska vara så här. Valle kommer till mej och hoppar upp i gröna fåtöljen igen. Jag klappar honom och pratar glatt om hur fin granen är och han ser genast mycket gladare och mer avslappnad ut. Jag går ut i hallen och hittar hans favvoleksak, det trasiga gamla lejonet, och går och ger honom det. Sen fortsätter jag till sovrummet, för jag behöver bädda rent. Då hör jag hur det dunsar till och hur klorna rispar i golvet. Jag går till dörren och kollar. Det är Valle som leker med lejonet

Efter det har det lugnat ner sej. Nu sitter jag här i datarummet och skriver detta inlägg, Valle ligger på skrivbordet och Vilma på ryggstödet på Håkis stol. Jag hoppas att de är vänner nu och att det inte ska hända nåt. Jag kan ju inte vakta dem hela tiden. Men jag tror inte att Valle kommer vara snäll mot Alma iallafall, som jag hoppats på, då han inte verkar aggressiv när han nosar på henne då hon är i transportburen. Inte om han visar såna här tendenser till och med mot Vilma, som han var med senast i fredags. Nej, jag blir inte klok på honom. Kanske han ska vara ensamkatt?
Nåja, nu är han ju lugn och snäll, hoppas det håller i sej.

…aldrig mer nån mer katt…hur mycket jag än vill och tjatar så är det tvärstopp…