Alma har, som sin far, utvecklat ett intresse för bärgning, verkar det som. Undrar vad hon skulle säga om hon visste att farsan har en bärgare? Eller är det det hon vet? Kanske tror hon att det är pappa på tv?
Jag vet inte, men söt är hon iallafall, lilla pälsfröken.
…undrar om hon behöver glasögon, den lilla, så nära som hon sitter… 
…vilket resulterade i min, i mitt tycke, alldeles för tidiga uppvaknande denna lördagsmorgon. Ja, alltså inte alkohol, nej bara kaffe och coca~cola och sånt, och alldeles för sent dessutom. Ni vet, när man kommer i den här aktningsvärda åldern ska man vara lite försiktig med sånt. Man blir så förjordat nödig.
Nåja, klockan sex är ju inte en omänsklig tid att stiga upp ändå, rätt mysigt när man väl har vaknat till. Jag har just tagit mej en rykande kopp nybryggt kaffe. Det är en sån där grej som känns lyxigt fast det inte är det.
Jag har varit sjukskriven hela veckan, sen tisdag, och börjar känna mej mycket bättre. Det är ju fortfarande en del som jag inte vågar mej på, men jag är snart helt återställd. Jag känner att jag satt lite väl mycket igår, jag har tidigare bara legat eller stått, för det stod att man inte ska sitta när man har ryggproblem. Jag kan säga att jag mest bara har legat, alla råd till trots – att man ska vara i gång och leva som vanligt, det klarade jag inte av – men var och en känner sin kropp bäst och rättar sej efter det, antar jag. Jag är iallafall övertygad om att jag kan jobba på måndag och är back in business då. Vilket jag faktiskt betvivlar att jag hade varit om jag hållit igång som vanligt.
Idag är det strålande sol med gulnande trädtoppar som böjer sej för höstvinden. Lite friskare temperaturer som sig bör så här i september månads senare del.
God morgon!
…samtidigt bra att stiga upp i ottan så man inte vänder på dygnet… 
