Hade ju det på känn

Det är märkligt det där, hur man lixom känner på sej saker. Idag sa “lillchefen” att hon pratat med chefen om att hon vill ha mej halvtid därute, för att få lite struktur på saker å ting. Det är en som snart går i pension som inte gör sitt jobb som man ska. Så vi får se hur det blir med den saken, om chefen släpper mej, men jag har ju 4 timmar kvar sen till hennes förfogande så det blir heltid.

Det var ju det jag hade på känn! Att jag skulle få åtminstone halvtid, fast av helt annan anledning trodde jag, men nu kan det alltså bli så iallafall.

Tjaa, inte mej emot.

Kanske inte värre ändå

Andra gånger jag varit lika virrig i yngre dagar är när jag har varit kär. Då har jag bl.a torkat händerna på handduken innan jag tvättat dem å vattnat blommorna med kaffepannan…såna saker. Man tänker, men inte på det man gör.

Att jag sen även i mitt virriga tillstånd presenterat mej som Disa, Paulas syster, när hon står bredvid, å helt utan att vara det minsta kär dessutom, är ju inget som jag kan rå för  b8193a31a601e967b49e052ab2041050  

…ja jisses amalia…att inte jag ligger i ett vitt rum, i en vit tröja med bakbundna ärmar verkar plötsligt smått förvånande…

Gladare jag idag

Idag är jag en gladare jag gla
Orsakerna är flera. Bland annat så har “den berömda veckan” infallit å det är med allra största säkerhet den som är boven i dramat. Jag har alltid varit lite halvdeppig just dagarna innan utan att veta varför. Så när man har känt sej så å gått å kollat i almanackan, så har det mycket riktigt alltid varit dax strax. Fast nu, på äldre dar, är det mer å mer sällan jag mår så där. Det var därför det kändes så “inte jag”. Men jag visste ju ändå att det kunde bero på det.

Sen en annan sak som gjorde mej glad idag är att min “bästis” (som jag jobbade mycket med i november, när “ni vet vem” var sjukskriven, vilket hon för övrigt är nu oxå) ringde idag å sa att hon är tillbaka. Så mest troligt, förhoppningsvis, får vi jobba ihop nästa vecka. Hon hade velat äta lunch med mej, men jag var ju inte i stan så det gick tyvärr inte. Hursomhelst så kommer det bli kul att jobba nästa vecka å jag hoppas att det blir mer än det oxå. Jag tror då det, för nu ramlar det in jobb.

En tredje sak är att jag har pratat med “lillchefen” på området där jag är om hur virrig jag är. Som det där med kuddarna å sen har jag även varit virrig på jobbet, som t.ex att 1) jag kan gå för långt, eller svänga av för tidigt å så får jag vända tillbaka 2) jag kan stå å göra nånting å vara i helt andra tankar å så “vaknar” jag lixom upp å tänker varför gör jag det här? för att i nästa ögonblick komma på att jag ska ju göra det 3) tro att det är låst bara för att jag inte får upp dörren när jag drar i den utan att kolla om den ska tryckas inåt…en massa såna där saker som jag inte fattar hur jag tänkte sen när jag “vaknar” igen.
Hon lugnade mej med att hon brukar vara precis likadan när hon har huvudet fullt. Ett exempel är när hon, för nån dag sen, gav mej nycklar i ett band å så gick jag iväg en stund å när jag kom tillbaka så räckte hon mej ett annat band med nycklar å sa att jag kan ta dem å jag undrade, med lätt höjda ögonbryn, om det inte dög med de jag redan fått.
Å det var så skönt när hon sa det, för nu är jag mindre orolig för att jag håller på att få alzheimer eller nåt. Jag har helt enkelt för mycket i skallen just nu, men känner mej inte stressad utan det är som undermedvetet. Man tänker för mycket, men inte på det man gör.

Så nu ska jag sluta tänka å bara vara å göra det jag ska. Avslappningsövningar är inte att förakta. De kan vara mycket bra såna här gånger. Försöka tömma hjärnan å bli lugn i sinnet så koncentrationen återkommer.

…ja ja, virrig å disträ har jag alltid varit, men inte som på sista tiden…försök inte…

*muttel*

Jag har tappat lusten å hittar den ingenstans

Fnaaa vad jag har varit dålig på att blogga lejtli  trött
Men jag har tappat lusten. Å jag hittar den ingenstans.

Idag är jag ingen glad Paula. Inte ledsen heller iofs, men jag är inte samma jag som den jag jag känner. Jag är en annan jag, som känns lite bekant, men nåt är inte som det ska. Kan vara att “den berömda veckan” (om än den bara varar i tre-fyra dagar numera) är på väg. Det tillhör inte ovanligheterna att jag är ängslig å orolig då.
Inte för att jag är det heller, jag känner mej bara inte glad. Å det finns ingen anledning till att inte göra det. Jag borde göra det  eeh

…är det nån som fattar vad jag menar, för jag gör det knappt själv ens, så mejla…

*uttråkad?*
*suicidal?*
*eller bara ovan att känna melankoli utan anledning?*

Mycket bättre dag

Idag var en mycket bättre dag. Den började iofs inte riktigt så bra, för jag fick ta Treo på morgonen å så kände jag mej lite konstig, ungefär som att jag skulle kunna få magsjuka närsomhelst, men efter en timme på jobbet så hade det gått över, som tur var, å sen har jag varit pigg som en piggvar.
Arbetat hårt å jag njöt av varenda sekund som jag mådde bra. Annars gör man ju inte det, man bara tar allt för givet å när man är sjuk så tänker man att man ska glädjas åt alla friska dagar bara man får bli frisk igen, men det glömmer man ju i samma ögonblick man blir det. Fast idag gick jag verkligen å kände efter hur skönt det var att t.ex kunna böja sej fram utan att det skär i huvudet eller att man vill kräkas. Det var helt underbart faktiskt, hur töntigt det än låter 🙂

Efter jobbet har jag inte gjort nåt särskilt. Bara vilat å tittat på tv, läst bloggar å Aftonbladet. Å duschat. Å ätit. Jag värmde upp färdig lasagne i ugnen som inte var dum alls faktiskt. Den enda färdigmaten jag äter i såna där formar är för övrigt lasagne, sen om det är Karins, Kerstins eller Annas har jag inte den blekast aning om, bara att den är god. Så jag har inte behövt laga mat heller. Skönt!

Nu ska jag göra kväller å komma mej i säng. Vaknade strax efter 03…om det var kvart över eller så, jag minns inte riktigt…å var jättepigg, tänkte nästan stiga upp, för det kändes som att klockan var runt halv sex, men när jag såg vad den var så låg jag kvar, utan att somna dock. Å så donkade det till hos grannen under å barnet började skrika. Å när barnet skrek så ylade även de små hundarna, som är av rasen chihuahua. (Jag tror att ungen hade vaknat å försökte klättra ur sängen å att den välte eller nåt, med tanke på dunsen). Ja, det gjorde det ju inte lättare att somna om. Men tydligen har jag gjort det, strax innan vi skulle upp iallafall, för när klockradion började spela sov jag då både gott å hårt å hade inte den minsta lust att stiga upp. Alltså är jag rätt trött nu, om än jag har snarkat en stund i soffan efter jobbet. Ska bli skönt att få lägga sej.

Sov så gott alla å dröm vackra drömmar när ni lägger er ♥

…oj, blev ett långt inlägg… 😯